© D Mears

200 Apor

Jag gillar apor.

Den lokala djuraffären sålde ut dem för femtio öre stycket. Jag tyckte detta var lite konstigt eftersom de brukar kosta ett par tusen var, men jag bestämde mig för att inte fundera mer på det. Jag beställde 200. Jag gillar apor.

Jag tog med mig mina 200 apor hem. Jag har en stor bil. Jag lät en utav dem köra. Han hette Sigmund. Han var inte alltför smart. Faktum var, att ingen utav dem var det. De slog hela tiden på sina kulor. Jag skrattade. Då slog de på mina kulor. Jag slutade skratta.

Jag vallade in dem i mitt rum. De vande sig inte så bra med sin nya omgivning. De skrek högt, hoppade omkring på möblerna och började sedan skrikande springa in i väggen. Även om det var underhållande i början förlorade det sin glans då de hållit på med det i tre timmar.

Dagen därpå förstod jag varför varit så billiga. De dog. Allihop. Av inget speciellt skäl. De bara föll ned, lagom döda. Ungefär som när du köper en billig guldfisk som dör fem timmar senare. Fan ta billiga apor.

Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag hade 200 apor som låg överallt i mitt rum, apor på sängen, apor på byrån och apor som hängde från bokhyllan. Det såg ut som om jag hade 200 skinnfällar.

Jag låtsades att jag hade en stor mängd uppstoppade djur. Det funkade bra tills de efter några veckor började lukta lite illa.

Jag försökte spola ned en i toaletten. Det funkade inte. Den fastnade. Nu hade jag en våt och 199 torra döda apor.

Jag behövde använda badrummet, men det fanns en apa i toaletten. Jag ville inte ringa rörmokaren. Jag skämdes.

Jag försökte sakta ned förruttnelsen genom att frysa in dem. Jag åt upp all mat som jag hade i frysen så att den inte skulle bli dålig. Oturligt nog fanns det bara plats för två apor åt gången i frysen, så jag var tvungen att byta dem var trettionde sekund.

Sedan försökte jag bränna dem. Föga visste jag att min säng var eldfarlig. Jag var tvungen att släcka sängelden innan jag kunde börja bränna aporna.

Nu hade jag en våt apa i min toalett, två nedfrysta apor i min frysbox samt 197 förkolnade apor i mitt rum. Lukten förbättrades inte.

Jag började känna mig uppretad över min oförmåga att bli av med aporna, eller att använda mitt badrum. Jag hivade ut några genom fönstret. Genast kände jag mig bättre.

Jag försökte slänga några i soptunnan, men sophämtaren meddelade att staden inte tog hand om döda, förkolnade primater. Jag sa att jag hade en våt. Han sa att han inte kunde ta den heller. Jag brydde mig inte om att fråga om de två nedfrysta.

Till slut kom jag fram till en lösning. Jag gav bort mina apor som julklappar. Mina vänner visste inte riktigt vad de skulle säga. De sa alla att de tyckte om dem, men jag kunde se att de ljög. Så jag slog dem på kulorna.

Annons