2002-12-11: Han har ju både högern och vänstern att välja på

Göran Persson skiljer sig och får tillbringa julen ensam på Harpsund. Han är ledsen, har han låtit meddela via sin pressekreterare. Så ledsen att han tänker göra sig en semesterresa till Brasilien och Chile.
Själv tänker jag åka till Hälsingland, där min vagga stod och mina nära ännu bor. Julgröt, skinka och lokal saffranskaka skall nog få mitt armbrott att läka snabbare — har jag en känsla av.

Det är bara att gilla läget. Olyckan var framme för ett tag sedan. En cykeltur i duggregn en sen kväll och vips! Vet inte om det var halt på asfalten eller om nån ond makt spelade in; plötsligt flög jag över styret och tog emot mej, mest med högerarmen.
Kände direkt att den gick av. Uppe på överarmen, nära axeln.

Två spatserande kvällsflanörer ringde ambulansen. Operation och mitella i sex veckor. Armen hängs upp likt en död sill och man får frakta den med sig. Högerhänt är man, visst! Vänsternäven får anpassas till allt — till och med till att torka röven med.
Det går, men det går saktare.

Det mesta går som förut med undantag för vissa vitala göranden. Tänker på en sak som sällan, för att inte säga aldrig, pratas om vare sig offentligt eller privat.
Kompisen är dock frimodig och öppen. Han frågade rent ut:
"Kan du runka med vänstern?"
Jag skrattade med lätt röda kinder, skall erkännas. Men sa lika frankt tillbaka:
"Visst kan jag det. Men det tar längre tid då."
"Är inte det bra, då?" undrade han.
"Nä, du vet man är ju effektiv av sig" svarade jag och så bytte vi samtalsämne.
Började prata rysk litteratur.
Han är ryssoman, den jäkeln. Kompisen alltså. Eller ryssofil (heter det så?) fast han gillar brudar. Inte minst uppspacklade ryskor. När han hade bott ett halvår i S:t Petersburg kom han hem, sju kilo magrare, och var lyrisk:
"Svenska kvinnor har mycket att lära av ryskorna" sa han.
"Vadå till exempel?" sa jag.
"Värdigheten" sa han. "Stoltheten över att vara kvinna".

Nåväl, det får stå för honom. Han växte upp utan pappa, och är därför förbannad på feminister som vill skylla allt jäkelskap på oss män. Och vem är inte det?

Som en följd av mitt armbrott har skägget också fått åka ner i vasken. Efter sjutton år med päls på kinder och haka gjorde rakhyveln sitt jobb. Och visst var det som förr, på så sätt att jag skar mej så in i helvitta och fick lappa kvisslorna med pappersbitar på hakan, som jag nu har tappat.
Jäklar vilken liten haka man får.
Jag rakade mej för att det är besvärligt att ansa skägget med vänster hand.
Saxen känns avig i den näven. Och så har jag satt upp ett mål: när det är utväxt igen ska min arm vara läkt!

Mustaschen sparade jag. Den slokar, likt en grosshandlares från anno dazumal.
Och jag går in i julstöket och julfriden med rakade kinder och haka (f-n va kallt det blev!) och med förhoppningen om ett gott nytt år med två fungerande armar och en statsminister som inte behöver vara ledsen. Jag menar: han har ju både högern och vänstern att välja på.

För att inte tala om vad som finns att välja på i Brasilien.