2003-01-22: Om pendeltåg, Marilyn Monroe och hemhjälp.

Musiken i freestylen är ovärderlig som reskamrat när jag åker pendeltåg.
Dessutom lockar låtarna fram associationer till de passagerare jag uppmärksammar. Plötsligt fick Brian Wilsons "Good vibrations" från 66 den djupt pluggande flickans ögonrörelser att harmoniera med ljudet från sågklingan i refrängen.
Har faktiskt observerat ytterligare en sak med pendelåkarna: många smyger in på toan.

Vad gör de där? Jo, det så klart. Men jag tror att det finns fler förklaringar. Som att vissa sminkar till sig en sista gång, andra borstar tänderna, någon kanske inte hann äta klart frukosten hemma, en annan smygröker, någon är åkrädd och låser in sig i ett tryggt rum när vi passerar tunneln innan vi är framme.
"Sweet Pea" med Tommy Roe från 66 i freestylen. Vilken härligt naiv och sentimental text: ".I love you, love you, love you, can´t you see-eee!! Come on, come on, come on and dance with me-eee!!!"
Plötsligt denna morgon tyckte jag mig känna igen en person från det förflutna. Jo, nog är det väl han?!

Minns när han först kom hit som illegal flykting och bodde på soffan hos en vän till en vän. Kompis-kompisen fick prata förenklad svenska med honom:
- Vill du pizza?
- Vill du vin?
- Åka jobba!
Då nickade han leende. Denna morgon på pendeln: slips, kostym, headsets och managementsvenska (hörde jag!), nästan utan brytning.

Tiderna förändras. Till det bättre för vissa. Han kände inte igen mig. Kanske lika bra det.
Annars är tiderna som vanligt osäkra och trevande. Blir det krig eller inte?
Får sjukskrivna vara sjukskrivna? Får arbetslösa vara arbetslösa — eller ska alla bli hem- och bostadslösa? Kommer vi att ha några pengar till skolor?

Kommer tågen att gå i tid? Kommer vi att ha råd, och våga att åka tåg utan att bli gisslan?

Att lyssna på nyheterna och läsa tidningarna är inte befrämjande för matsmältningen.
Kanske borde man ta sig en cigarr för att maten lättare spjälka. President Kennedy gjorde så, då han ansåg att det hjälpte honom i det avseendet.

Kvinnokarlen Kennedy. Som bland alla sina erövringar fick till det med Marilyn Monroe, eller Norma Jeane Baker som hon egentligen hette.

Det har jag nyligen läst om i en roman skriven av en amerikanska. Tänkte på det en morgon när en hemvårdarinna kom på besök. Ja, jag har ju mitt armbrott ännu.

Varför jag tänkte på det? Jo, förmodligen för att hon var blond och vacker. Och med glimten i ögat. Men några övriga likheter med Norma Jeane vet jag inte om hon hade förstås. Men ändå.

Nej, tro nu inget sånt. Hon städade min lägenhet och vi konverserade trevligt och rättframt under tiden. 24 år berättade hon att hon var. Men rejäla gammaldags fruntimmerstag (förlåt, feminister!) kunde hon ta med dammsugaren och långborsten.
Det finns hopp om framtiden med sådana hemvårdare, tänkte jag.

Som naturligtvis har andra ambitioner än att gå och städa hos yngre medelålders kärlekskranka män som brutit armen.
Förstod jag.

Och jag undrade sedan hon gått: vilka ska städa i framtiden — sjukskrivna, arbetslösa, hemlösa?

Annons