2003-02-19: Om Murphys lag, nostalgi och protester.

Tänkte på Murphys lag — alltså lagen om alltings jävlighet — när högra öronsnäckan till freestylen lyckades leta sig ner i ringöppningen på colaburken jag drack ur.
Varför just där — med tanke på alla andra möjligheter?
Men makterna vill tydligen inte vad jag vill.
Skit samma. Jag åkte in till stan med pendeln och gjorde det jag skulle — kopierade upp min 500-sidiga storroman som förlagen ska säja ja eller nej till — och därefter, efter att tyckt mig ha gjort det väsentliga i dagsverket — hamnade jag på varma krogen.
Fast jag egentligen hade tänkt att gå på gymet.
Ja, jag är ungkarl numera, så ingen har jag som klagar.
Hemskt nog.
I vilket fall.
Där satt Maria, Bruno, Ronald, Ali-Baba och Karl-Heinrich som namnet till trots är hur svensk som helst och superkunnig på pop- och rockmusik från den era som inleddes med långt hår och cannabis.
Vi bytte intressanta åsikter och han sprang hem, via hissen intill, och hämtade Traffic, Hansson & Karlsson och The Crazy World of Arthur Brown och lånade mig samtliga så jag skulle få en nostalgisk godnattsaga.
Och som jag somnade. Med drömmar i det sena 60-talet.

När jag vaknade var klockan gryning och min blåsa förde mig till toastolen.
Där, ovan strålens envetna monotoni mot vattenpölens yta, kom jag att tänka på henne som jag hade en passionerad romans med för tjugotvå och ett halvt år sedan.
Hon var pastor i en frireligiös församling och smög med mig, så att säga, men som vi smög.
Det är nog det mest underbara jag upplevt i hela mitt liv. I det avseendet.
När jag tänkt så ett tag kunde jag inte kissa längre. (Förstår ni?)
Så jag fick tömma resten på morgonen.
Så är livet ibland.

Kanske är det för att världsläget är som det är som jag drömmer mig bort.
Tänkte jag på när jag åt frukost morgonen efter, med apelsinmarmelad och ett löskokt ägg. Jag har alltid varit intresserad av att följa med i nyhetsflödet, men nu börjar det bli för mycket.

Jag vill ha Agnetha Fältskog och "Framför svenska sommaren" och Eleanor Bodel och "Jag önskar att det alltid vore sommar" och Mama Cass och "It´s getting better" och jag vill att det ska vara sommaren 1969 och att vi i familjen ska vara på väg hem från västkusten i en vit Opel och att vi ska komma hem till mellansverige och att jag ska börja i sjuan i slutet av augusti och att jag ska börja läsa tyska och att jag ska få anmärkningar av läraren Karl-Anton men att det inte ska gå som det gjorde sedan.
Det vill säga: jag vill nog att det ska gå för mig som det gjorde, i stort sett (med rätt stora undantag, dock!) men att det inte ska bli så att miljöproblemen och Palmemordet och Tjernobyl och hela konkarongen ska hända.
Framför allt vill jag inte ha Bush som president. Nu.

Men allvarligt talat: hjälper det? Nej, så klart hjälper inte det. Världen är världen. Och tar sin väg. Även utan mig. Hjälper det om jag protesterar? Historien får väl visa det.

En sak vet jag dock: hur än mycket jag protesterar så ändrar sig inte Murphys lag.

Annons