2003-03-05: Om kvitton, åldersdifferens och Silver Lona.

"Den da`n som var före förrgår" för att tala med Pugh Rogefeldts rockpoesi från 1969, retade jag mig igen på att få kvittot ihoplagt med växelpengarna.
Allt för många kassörskor gör så när de ger tillbaka.
"Snälla, lägg kvittot där" sa jag för hundraåttonde gången minst och pekade mot varorna.
Varför fattar de inte att det är mer praktiskt att låta kvittot glida ner på disken bland mjölkpaket, smörpaket och korvar.
Så att man kan lägga ner det i plastkassen sedan. Dessutom kan man kolla när man packar ner, och liksom bocka av, om det skulle råda tveksamhet beträffande priserna.
Förresten så är ett kvitto inte mycket värt om man inte har egen firma och ska verifiera avdrag. Jo, det så klart: man kan få byta dåliga varor mot det — fast egentligen kan man göra det ändå i en livsaffär.
Och kvittot finns ju i dubblett i apparaten.
Nog om det nu. Men jag kommer att fortsätta min lilla kamp emot att få kvittot som pålägg eller underlägg till tillbaka-pengarna.

Mötte en gammal kompis. Han var deppig. Hans tjej som gjorde slut för knappt ett år sedan, och som han förgäves försökt få tillbaka sedan dess — med undantag för en kort reunion i somras — hade nu träffat en ny.
Berättade han.
"Ja, vad ska jag säja" sa jag. "Det är hårt och grymt, men det går över. Jag vet att det inte är nån tröst nu men försök."
Såg på honom att han inte lyssnade. Så berättade han att han tyckte hon hade ljugit: sagt att hon ville vara ensam, inte orkade med nåt nytt förhållande.
Och så händer detta. "Det är som att få en hink vatten över sig" sa han. "Men vet du vad jag tycker är värst?"
"Nä" sa jag.
"Hennes nya är sexti bast. Va? Hon är förtitvå. Vafan ska hon med en sån gammal gubbe till?"
Det märktes hur förbittrad och svartsjuk han var.
"Har du tänkt på en sak? sa jag.
Han tittade upp under lugg.
"Om tretton år är vi också där."
Han stirrade oförstående på mig.
"Vi är sexti då!".
Han bara gick. Förstod att jag varit en dunderklump. Menar: vad är det för tröst att tänka att man får vänta tretton år innan man träffar en arton år yngre brud.

Blev rörd av att se Vasaloppsvinnaren tårögd när han pratade om hur pappa och mamma stött honom i alla år. Tänk vad mycket föräldrar betyder ändå.
Sådana som ställer upp, alltså.
Sedan tog jag en promenad i det kalla men fina marsvädret. Kom in på ett fik och beställde te och morotskaka. Där gick en långbent och vacker servitris och plockade från borden.
Varför kom hon inte fram till mig och sa "du, om kvällen är lång och ensam, så råkar jag va` lika