2003-04-16: Rabulsiten från Vasastan

Visst kan man störa sig på viktigpettrar, i synnerhet såna som är lite buffliga. Men förr var det faktiskt mest folk som var lite viktiga som kunde ta sig själva på lite för stort allvar. Någonstans har det gått snett. Är detta medel-svenssons tid?

Jag hade en gång — under den glada it-tiden — en kollega som tog sig själv på så stort allvar att han kallade sig "Den siste entusiasten". Han tjatade jämt om vikten av att bevara företagshemligheter. I synnerhet då firmans "hemligheter", som möjligen kunde bestå av vilka datakurser som skulle finnas med i vår katalog.
Han blev lite nostalgisk ibland och målade gärna upp sin tid i studentkåren som en era inte alls olik det kalla krigets dagar. I en inre bild såg jag denna datanörd iförd trenchcoat och ansiktet dolt bakom en tidning stå och hänga utanför studentkårens kansli. Mycket mån om att ingen skulle få ur ett ljud ur honom ens med kinesisk vattentortyr. Aldrig att han skulle avslöja hur moderaternas studentförening tänkte förhålla sig till förslaget om att bygga om cafeterian utanför juristernas. I min inre bild står han fortfarande där och hoppas att i alla fall någon ska ställa frågan så att han åtminstone kan få svara: Inga kommentarer.

I morse satt jag på tåget till Södertälje. Ombord kliver en konduktör i pedantiskt välpressad uniform som ser på oss passagerare och skriker (ja skriker) BILJETTER!!!
När jag visar upp min biljett tar hon den — tittar på mig, och sen på biljetten — med samma min som tanten på systembolaget när jag köpte min första vinare.

På helgerna händer det att jag tar en promenad ner till city. Det kan vara trevligt att fönstershoppa lite och sen avsluta med en fika. Kanske beror det på att jag är man, eller så är det något annat. Men jag brukar i alla fall inte ta på mig något särskilt genomtänkt för att gå ut på stan och titta. Går man då in i en chic liten cityshop så står det garanterat en bimbo därinne och tittar på en som något katten släpat in. De kan le. Men bara om man frågar dem om något. Ändå tjänar jag förmodligen mer pengar bara i ränta medan jag är i "hennes" butik, än vad hon tjänar i timmen på att stå och se dum ut. Och det behöver faktiskt inte vara i snobbiga klädbutiker, det händer numera också på alla fik som har en latte-bryggare. Servitriserna tror att de äger stan för att de kan ånga mjölk. De kommer att bli Fejm Fäctåry-kändisar vilken dag som helst.

I tv-soffor — fler tv-soffor än djävulen själv orkar hålla räkningen på — sitter en kader av ängsliga blondiner i mat-Tina frisyrer och "söta" jumprar som framhäver plasttuttarna. Det går nästan att ta på deras andäktighet över att få läsa världsviktiga nyhetsnotiser utantill. Se hur de liksom darrar till i läppen, inte över att få ta del av otäcka verkligheter, nej utan att få säga saker som: Saddam, Kåffi Annan och Jöööran Persson.
Oj så viktiga de är alla dessa människor. Människor som du och jag, fast lite förmer. Människor vars ambitioner vida överstiger sina kapaciteter.

Och medan detta skrevs så överträffades verkligheten till den grad att en kvinna i Göteborg som varit med i Robinsson nu kräver en lyxvilla av kommunen. Av just den anledningen, att hon varit med i Robinsson.
"Det är en eller kanske två som har kallat mig för legend här i stan." — Robinson-Agneta

Annons