2003-04-16: Rabulsiten från Vasastan

Visst kan man störa sig på viktigpettrar, i synnerhet såna som är lite buffliga. Men förr var det faktiskt mest folk som var lite viktiga som kunde ta sig själva på lite för stort allvar. Någonstans har det gått snett. Är detta medel-svenssons tid?

Jag hade en gång — under den glada it-tiden — en kollega som tog sig själv på så stort allvar att han kallade sig "Den siste entusiasten". Han tjatade jämt om vikten av att bevara företagshemligheter. I synnerhet då firmans "hemligheter", som möjligen kunde bestå av vilka datakurser som skulle finnas med i vår katalog.
Han blev lite nostalgisk ibland och målade gärna upp sin tid i studentkåren som en era inte alls olik det kalla krigets dagar. I en inre bild såg jag denna datanörd iförd trenchcoat och ansiktet