2003-05-21: Gå ut och var glad, din djävel!

Livet går vidare. Trots att det regnar utanför mitt fönster och det redan är andra halvan av maj månad och sommarvärmen har gömt sig någonstans.
Man får vara glad ändå. Gräsmattorna är i alla fall gröna och täta och får näring av regnet.
- Göran Persson är full i fan, sa en gammal sossepamp jag känner som numera kan tala fritt då han är pensionerad.
- Vadå? sa jag.
- Han fikar efter en toppost inom EU så klart. Det är därför han satsar all prestige på ett ja i folkomröstningen.
Jaha, så det är därför man styr opinionen så hårt inom sosseriet, med färdigskrivna debattartiklar, munkavle på nejsägarna och autistiska analyser av de höga priserna och den större arbetslösheten i de andra euro-länderna.
Tänkte jag.
Och försökte vara glad ändå.
Menar: vad är euro- och EU om inte bara ännu ett önsketänkande om att skapa något bestående. Men alla unioner har fallit; alltifrån Romarriket, Kalmarunionen till Tredje Riket och Sovjetunionen. (Står Förenta Staterna på tur, tro?)
För att inte tala om gamla tiders Konsum med återbäringskvitton.
Vi lever inte i ett paradis här på jorden. Men nog kan vi väl rädda det som räddas kan?
Men Göran Persson tänker smita, förstås och lämna över till andra. Precis som han gjorde sedan han kommunaliserat skolan. Undrar: blev det bättre så?

Mot eftermiddagen tittade solen fram mellan regntunga skyar, för att tala med Hasse Ekmans schlagertext från 1940-talet. Hasse, det är Göstas pappa det och Gösta den stores son. Filmcharmör försökte han spela i sina komedier, den gemytlige Hasse — som övergav sin första fru för Eva Henning, dåtida skönhet och skådis — och orsakade den tidens största skandal inom teatersocietén och kändisvärlden.
Så klart en västanfläkt mot dagens Big-Brother-Linda från Västerås och Larsa från Iggesund i Hälsingland och Björn Borgs nye son Leo och den evinnerlige Bert Karlsson i Skara vars framtänder får en att tänka på djurriket.
Det fanns ju varken kommersiell TV eller melodifestivaler på Hasse Ekmans tid.
Apropå det: tidningen som smutskastade Lasse Berghagen och hans familj (nämner inte dess namn!) ska vi bara inte tala om. Inte ett ord. Använd den på utedasset i sommar, helst!
Nej, själv är jag glad att vara vanlig och anonym. Menar: hur skulle jag annars kunna observera tillvaron och skriva om den i krönikor — om jag vore igenkänd var jag gick?

Att världen är galen och hemsk får vi se och höra om dagligen; varsel, nya varsel, självmordsdåd, familjetragedier och polischefer som får skäll. Jag äter en risifrutti och knäpper upp i byxlinningen för att lätta på spänningen och sörplar mitt te, lite kvällslojt så där. Mitt i allt detta ska jag existera och uppehålla livsmodet i den blomstertid som nu kommer. Är glad över att tycka så mycket om programledarinnan i mina regionala nyheter i alla fall — och känner mig uppspelt över att jag kan få se Ulf Lundell i en utomhuskonsert även i sommar.
Den sista sommaren, har han sagt.
Fast det tror jag inte på. Money talks, som bekant.
Och jag tar honom på orden: "Gå ut och var glad, din djävel!"

Annons