2003-05-28: Matexcess

En sak kan vi komma överens om; alla behöver vi mat. Må vara en korv med bröd eller persiska pilgrimsmusslor. Iransk kaviar eller spagetti. Oavsett plånbok så är smaken och intresset olika. Många familjer har middagen som den kanske enda gemensamma samlingspunkten. Andra kanske nöjer sig med att mikra upp en pizza i all ensamhet. Numera är vi dessutom tvingade att titta på när andra lagar mat. Ja. Tvingade, för hur man än zappar och byter kanal så står där en egotrippad person i vitt förkläde och vispar i kastruller.

Mitt första matminne från TV är Ria Wägner. En matglad husmor i övre medelåldern som utstrålade samma barska konservatism som mattanterna i skolbespisningen. Detta var på 70-talet då matintresserade kvinnor var husmödrar och matintresserade män var kockar. Något som också återspeglades i Rias något sparsmakade kök, tillika kokkonster.

Ria var bryggan mellan våra farföräldrar som växt upp under riktigt krisiga år och min egen bortskämda generation. Min mormor tog alltid fram det gamla brödet först. På så sätt behövde aldrig något bröd kastas. På samma sätt fick ingen någonsin färskt bröd heller.

Alla kanaler har sina egna kockar. Nakna, galna eller svenskt helylle, men det är ingen ärtsoppa som tillagas längre. Nej, smörborstat fasanbröst inlindat i bacon serveras på en spegel av arrac och sviskon. Till dessert presenterar vi stolt en jambalaya av rabarber samt Mandelblom-parfait som stått och smaskat till sig ett par veckor i en lakritsbutik. Till detta kan man dricka ett vin — men vi rekommenderar champagne från gården Bretilac, men bara om det är Jeanette som trampat druvorna.

Alltså — alla vi över 30 med för mycket pengar eller/och för mycket fritid tycker naturligtvis att det här med mat är något att satsa på. Är man sambo eller har familj kanske krogen känns avlägsen och dyr? Då bjuder vi hem till parmiddagar, för att bräcka den förre värdens kulinariska äventyr. (Det är ju fortfarande männen som ska laga mat när det kostar pengar...)

Kokböcker är de senaste årens trend att ha liggande väl synligt i köket. (Bantningsböcker säljer bättre — men de gömmer vi i sovrummet.) Men inte rutiga kokbocken utan det ska vara en stjärnas kokbok. Och de är ingen lek; ta en knivsudd mongolska gethår, två droppar myrsyra, men inte den sydkinesiska sorten, utan den från Pakistan. Blanda väl motsols i månsken. Spotta tre gånger över axeln innan du gräddar i vedeldad ugn. Vad är det frågan om? Läser man t ex den naknare kockens bok så har rimligtvis inte en hundradel av svenska normalhushåll ens hälften av ingredienserna hemma. Och de är inte gratis heller.

Mat-Tina har inte så dyrbara kryddor kanske, men det är ett evigt tjat om gåslever och champagne. Den äckligaste TV-kocken var Kjell-Henry som hade en kultshow på Utbildningsradion. I ett avsnitt tillagar han sina "exotiska" fiskbullar. Jag var på väg att spy och det var hans side-kick också. Hon låtsades provsmaka och sa att det var jättegott, men Kjell-Henry genomskådade henne och tvingade henne att äta en hel fiskbulle. Det var stor underhållning.

Men vad är det egentligen som lockar oss till TV:s matorgier? Du kan inte känna doften. Du kan inte smaka. Efteråt är du så hungrig att du inte ids laga mat för du har inga krafter kvar. Då sätter sig de vidriga programledarna och äter upp maten — ljudligt smackande, ooohande och aaaaahande. Och där sitter vi och tycker att det SER gott ut. Nej, stoppa plågsamma tittarförsök.

Annons</