2003-06-04: Jag är gammal

Fan, vad jag är gammal. Jag är fyrtio år fyllda och redo för sopsortering, släng mig i grovsoporna bara och gör mitt liv komplett.

Eller åtminstone trodde jag det var det som hände den som fyllde fyrtio när jag var tjugo, vilket är sisådär en eon sen.

Mina barn säger att jag är jättegammal, något de konstaterade redan för fem år sen så min grad borde vara urgammal nu. "Fanns det dinosaurier när du var liten?" frågade min son en dag. Jag tog efter en sekunds betänketid och drog sen historien om när jag jagades av en Tyrannosaurus Rex över gårdsplanen på det lilla jordbruk jag växte upp på, sonen var otroligt imponerad och jag fick vara hjälte några minuter innan hans mor återförde honom till verkligheten: "Även om pappa är en gammal fis så är han inte så gammal, han bara ljuger. Men de hade bara en kanal på TV:n." Barnen suckar djupt åt den svåra armod jag växte upp under, bara en TV-kanal? "Stackars dig, pappa." Deras medlidande känns äkta, jag inser det fruktansvärda i det hela: Jag hade bara en TV-kanal att titta på, växte jag upp under så svåra förhållanden? Inte underligt att jag är som jag är!

Det märkliga är att jag inte känner mig en dag äldre än vad jag var för tjugo år sen men ändå, om jag får citera Jean-Luc Picard: Jag inser att jag förmodligen har fler dagar bakom mig än framför mig. (Jo, det är ett Star Trekcitat, vem är jag att förneka min sanna natur?)

Jag åldras, precis som alla andra och känner ingen större skräck för det, just nu. Men hur blir det om tjugo år till? Är jag både ful och oattraktiv då? Eller är jag den framgångsrikaste raggaren i byn eftersom alla andra män ligger avsupna i brist på sin ungdoms krafter? Kanske t.o.m. de yngre förmågorna är så försupna att den ende som orkar med några utsvävningar är lilla moi, då får de för att de skrattar rått åt mig på källargymet när jag kommer i mina gamla spruckna gymbrallor och T-shirten med Arnold på. Slynglarna vet ju förresten knappt vem Arnold är, vad lär de ungarna i skolan idag egentligen? Kör de inte Conan på historielektionerna?

Om trettio år kanske det finns äldrekollektiv, där de boende tillsammans gör sysslorna och sköter om de som inte klarar sig själva längre. Personalen kanske består av en ung spätta till sjuksköterska på sparkcykel vars enda uppgift är att dela medicin och kolla av om alla ännu lever medan vi tandlösa män jagar efter henne i vår yrsliga demensvärld, vad vet man? Hur fan visslar man utan att drägla när man är tandlös? Kan man dricka öl ur en burk då? Kanske frivilliga religiösa organisationer sköter hemmen och då vore det väl bäst att dö innan man hamnar där. Inga helgsupar, ingen öl till maten, alkoholfritt vin till söndagens rituella blodsoffer med inslag av symbolisk kannibalism och..............ingen nattfilm med Traci Lords?!?! Vad är detta?!?! Ingen Traci Lords, vilket öde för en övermogen man i sina sämsta år.

Det mest samhällsekonomiska vore ju egentligen om man jobbade oförtrutet ett helt yrkesliv och dör sen samma dag som man går i pension, hemska tanke, men samhället gör ju en jättebesparing som säkert går till Monas, vid det här laget enorma, samling av Toblerone. Långsint är jag också, sånt glömmer vi svenskar inte i första taget. Köpa Toblerone för våra skattepengar, hon kunde ju åtminstone ha gått på porrklubb som alla andra så man hade fått vara avundsjuk en stund för det. Om man nu kolar innan pensionen, hur går det då med jordgubbstårtan? Får man inte sitta på parkbänken och mata duvor? Man kanske rentav kan snara sig några duvor för att dryga ut matpengarna då pensionerna säkerligen lär ha krympt rejält med tanke på våra politikers utsvävningar med Toblerone, flygplan och strippor?(Okay, jag köper det där med strippor, det är i alla fall en naturlig drift att se nakna brudar, men Toblerone, när fan blev det en drift? Fast, Tobleronen kanske hon använde som........urk, glöm det, det var den middagen.)

Kanske det är bäst att snöra på sig löparskorna igen för att hålla ålderdomen stången så länge det går och vinka glatt åt alla imponerade grannfruar när man med lätta steg och ett leende försvinner in på skogsvägen där man kan låta sitt verkliga löpsteg komma fram och få djuren att fly i vild panik över den kommande jordbävningen. Kanske någon av de mer galanta grannfruarna kommer efter och gör mitt träningspass värt besväret?

Kanske ska jag göra det för att känna att jag känner att jag lever, träningsvärken dagen efter brukar ha den effekten på mig.

Som Dr Tholian Soran sa: Tiden är den eld vi alla brinner i. Det är alltså därför håret är grått, det har brunnit klart där, bara askan kvar.

Nä, det här är för deprimerande, det går inte, livet börjar vid arton, nitton tjugo, trettio, fyrtio, femtio, sextio och sjuttio. Eller börjar det kanske i dag? Eller börjar det när man slutar oroa sig för det som komma skall och njuter av det man har just nu? Eller började det när man föddes? Vem vet? Men vi vet hur det slutar. Lampan släcks, precis som när jag stänger kylskåpet efter att ha gjort min kvällsmacka och sen är det slut, precis som kvällsmackan. Fast döden sätter sig garanterat inte runt midjan! Var fan är de där fördärvat dyra löparskorna jag köpte nu då? Jaha, där släckte de gatubelysningen, då kommer ligisterna fram och alla hederliga medborgare...............minsann, fuskade jag inte lite med avdragen sist på deklarationen? Hederligt folk, finns det......egentligen............något värre? God natt.

Annons