2003-09-03: Sommar mitt i livet

Underbara västerhav. Som jag aldrig badade i. Men ändå. Bohuslän.
Där hade jag mitt medelålders sommarlov.
Jag fick se hundar para sig, eller i alla fall försöka: Mimmi som löpte visade intresse för Rufus som verkade mest slö och likgiltig. Inte trodde jag att han bara var fem hundår utan cirka 49 människoår med den olust och flegmatism han visade upp. Och inget Viagra för hundar är uppfunnet (väl?) och jag stod och önskade att det hade funnits eggande porrfilmer för vovvar.
Det blev som det blev. Vill säga: inget. Och vi gick vidare, hans matte och jag. Och förenades i mänsklig älskog, trots allt.
Förmodligen för att den stjärnklara himlen skänkte oss vad vi behövde: Karlavagnen, Castor och Pollux och Vintergatan; the milky way. Jag föddes på nytt den natten. Tror jag i alla fall.

Hur har sommaren annars varit då? Jo, åt helvete för varm. Så varm att inte ens en kastrull modell X-large med isvatten hjälpte under de värsta dagarna i början av augusti på golvet nedanför mitt öppna fönster i min lya.
- Köp en fläkt, sa kompisen.
Jag hann inte. För en annan kompis ringde och bad mig följa med upp till en turistort där vi skulle sälja hans t-shirtar, fotbollsdressar och linnen med mera. Folk köpte som galningar, men inte tjänade jag några pengar för det.
Gniden har han alltid varit, den kompisen.
- Nja, det går ju åt bensinpengar och du ska ju ha betalt också för ditt jobb!
- Skitstövel!
Jag tog cykeln sedan jag kommit hem och badade i en insjö. Där kan man i alla fall finna någon form av gammaldags hederlighet. Eller kanske inbilla sig att det finns.
Norrlandskompisen Pelle ville bjuda på surströmming. Jag tackade inte nej.
- Du och jag är ju unika, sa han på sitt omisskännliga härnösandsmål. Vi har bott över i stort sett hela Sverige och ätit alla specialiteter.
- Ja, det har vi, sa jag. Och det enda jag inte kan med är makrill!
- Va? sa han.
- Nej, jag avskyr den där speciella bismaken på det. Har provat flera gånger.
- Nej nu tar vi en skål, sa han och sedan hamnade vi på en av stans nattklubbar men där fanns heller inga sanna människor.
- Får jag lov, sa jag till en tjej med piercad tunga.
- Stick, sa hon innan jag hunnit rodna ens och efter det var det bara korvbaren kvar.

En polis råkade stöta mot kompisen när han stod och försökte snacka in sig med en frånskild skärptåtsmidd blondin i korvkön.
- Vafan, sa Pelle när hans mosbricka åkte i backen.
- Jamen jag kan köpa en ny åt dej, sa polisen som inte låg långt ifrån aspirantstadiet.
Kompisen fattade att det var lönlöst att diskutera. Poliser får ju ändå alltid rätt till slut.

Varken Ja eller Nej till EMU har påverkat mig under sommaren. Jag hade bestämt mig innan dess.
Däremot bestämde jag mig för att ta livet som det kommer. Kanske på allvar, slutligen. Och till yttermera visso att acceptera saker och ting som de är, och göra det bästa därefter.
Ulf Lundells konsert i trädgårdsföreningen i Göteborg betydde mycket.
Men kanske mer betydde det kompisgäng jag träffade där.
Vi som sjöng med i nästan alla låtar, och visste att vi befann oss mitt i livet.

Det var värt mer än ett dopp i västerhavet, i synnerhet när man lider av reumatiska fötter.
Men själen lever.

Annons