2003-09-18: Var det bättre förr?

Det var inte bättre förr. Den som påstår det vill jag ha en sittning med mellan fyra ögon. Jag har nämligen legat sjuk i några dagar. Herren valde att pröva mig med en nästan dödlig förkylning. Det är ingen skillnad på att ligga och skaka i dyngsura lakan och mellan febriga läppar pressa fram ett väsande; "lite glass vore gott", när man är fem eller trettiofem. Och inte femtiofem heller föreställer jag mig. Nej, en rejäl förkylning kräver sin man.

Förr. För jättelänge sen. På 70-talet. Då var jag liten. Att bli sjuk då innebar en fördel, man behövde inte gå till skolan. Möjligen fanns en mor, men inte sprang hon till kiosken för att köpa smågodis inte. Däremot fick man ligga i sina svettiga ihoptvinade lakan och läsa om en gammal Kalle Anka för femtioelfte gången. Kanske till och med sänka sig så lågt att man löste knep och knåp-sidornas korsord längst bak. Det brukade vara tre rutor och en bild på en ost. Därefter stapplade man in till vardagsrummet och slog på TV:n. Hade man tur så var det "Hej U-land" från Utbildningsradion. Hade man otur var det spansk språkkurs.

Tidig eftermiddag försökte man sova. Det var det roligaste man kunde göra för att få tiden att få fram till 17. Då började barn-TV. Hade man tur var det en (1!!!) tecknad film, men den godbiten var oftast bara en gång i veckan. Visst kunde man byta kanal, men där fanns bara nyheter på serbokroatiska. Vi ska minnas att det under 70-talet bara fanns två kanaler. Det var bara att ligga kvar i soffan, stå ut med 15 minuters kinesiska pappersdrakar som krossade kapitalet. Eller i bästa fall, se Ville, Valle och Viktor sätta en kapitalistisk direktör på plats.

Nej, jag ska inte överdriva. Nöden är uppfinningarnas moder heter det ju. Så i brist på tecknad film så tog Staffan Westerberg och målade ögon och mun på sina tår, samt en hoprullad strumpa och gjorde det bästa av situationen. Låt oss kalla det otecknad film. I vilket fall var det roligare än clownen Manne. Men en clown kan väl vara rolig för barn? Jo, men inte om han levererar sina skämt till en apa på teckenspråk. En generations barn satt som levande frågetecken framför TV:n. (Undra på att det kryper i kroppen när man nu ser Olas apa tramsa runt i fortet.)

Men TV är ju inte allt för ett sjukt barn. Det finns ju spel. Ja, på 70-talet fanns både Monopol och Den försvunna diamanten samt en uppsjö roliga sällskapsspel till — för minst tre deltagare. Det fanns INTE Playstation med 16 miljoner färger och tusentals speltitlar. Det fanns inte ens Gameboy. Det FANNS i bästa fall ett litet kvadratiskt pussel på 15 bitar, där platsen för den 16:e biten var tom och man var tvungen att flytta runt alla pusselbitar via den tomma rutan för att fram motivet. Ett nöje lika intelligent som att riva ur sidorna ur en bok, slänga dem på golvet och sen sätta in dem i pärmen i rätt ordning igen.

Fanns det ingenting som var roligt? Det är klart att det fanns. Det fanns till exempel ingen video, så man slapp ju risken att bli besviken över att ha hyrt en riktigt dålig film. Och sen fanns det ju inget Internet, så man slapp få sin dator (som inte heller fanns) infekterad av virus.

Men det fanns ju gott om tid att skriva ett brev till farmor eller någon vän. Det var bara att fatta pennan, skriva brevet, eventuellt renskriva det på maskin och åtta arbetstimmar senare lägga det på brevlådan och hoppas att det når mottagaren inom tre dagar. Förutsatt att de bor i Sverige.

En sak måste jag avsluta med. Det är bättre nu. Det är — i sina bästa stunder — riktigt trevligt att vara sjuk idag.

Annons