2003-10-08: Päron och äpplen

Livet på hösten. Päron och äpplen. Här i väst skiner solen på dagarna men frosten har börjat nypa om nätterna. Jag håller om min kära och ber till försynen att vår sommarförälskelse ska hålla. Hon har en katt — gud ske pris! — som jag får äta allergipiller mot. Hunden klarar jag dock. För vad får man inte stå ut med för kärleks skull?

Det är en gratifikation, en nåd att stilla bedja om i denna ålder att hitta någon att kunna skratta ihop med. Det är det första. Resten brukar lösa sig självt. Om än inte på samma sätt som i yngre dar. Som kompisen säger: man behöver en längre startsträcka. Som en gammal Bolinder Munktell som bara den puttrat igång kan gå hur länge som helst!

Trafikökningen är absurd. Märker det alltmer när jag kör till och från min kära i lånad bil. Min senast ägda sålde jag för tjugotre år sedan.
Snart är trängseln så stor på lederna att man får klaustrofobi. Småvägarna är rena andningshålet. Tvärtom lär det väl bli om det införs vägtullar. Tomt på lederna och knökat på bonnavägarna.
Hur de styrande än gör biter de sig själva i svansen.

Nej, jag förstår mindre och mindre. Har väl kanske också med åldern att göra. Vägrar dock att bli bitter och cynisk, inte än. Inte så mycket i alla fall. Ulf Lundell verkar lida av det, med tanke på hur han spyr galla på och chikanerar kändiskolleger i senaste romanen. Boken som, enligt honom själv, bara bygger på lösa anteckningar och lite gammal skåpmat.
Jag bläddrade i den på bokmässan — 831 sidor!
"Han är en flitig antecknare", sa en deckarförfattare jag känner, som skrivit nära 200 böcker på max 200 sidor.
Bredvid honom stod den store deckarkungen, mera flösig och rödvinsnäst än förut.
Minns när han frågade för tiotalet år sedan: "Vet du var man kan få sig ett järn nånstans?" — utanför mässan sent efter pressnatta, som är invigningen på torsdagskvällen med otinade räkor i en skål och ett glas vitt.
Jag visade honom vägen mot Avenyn den gången. Den vägen har han nog tagit många gånger sedan dess.

Kompisen och jag sammanstrålade och kom som ofta i samspråk om tidens tillstånd. Inte bara om det tragiska som hänt utan även om konsekvenserna av det.
"Som Laila Freivalds" sa han. "Det får väl ändå betraktas som lite uppseendeväckande att Göran Persson utnämnde henne till ny utrikesminister.
Menar: hon avgick ju för att hon blev tagen med näven i bullpåsen!"
"Ja" sa jag. "Men sånt spelar ingen roll för politiker numera. Förresten: det har aldrig spelat någon som helst roll för kommunalpampar. Betänk att Persson är en kommunalpamp från början. Tro mej, jag har levt nära den världen som du vet. Svart blir vitt och vice versa inom kommunpolitiken.
Näringsliv och förtroendevalda sitter i knä på varann och kliar varandras ryggar."
"Kejsarens nya kläder" sa kompisen som är beläst.

Fortsatte att tala om vår förre näringsminister som nu uppbär tio mille om året från Stenbecks dotter och hennes bolag samtidigt som han sitter i sossarnas partistyrelse. Och ingen verkar bry sig, i alla fall inte sosseledningen.
"Han var en timme och fyrtiofem minuter på en porrklubb utan att veta var han var" sa kompisen.
"Tror du han vet var han är nu då?" sa jag.
Och äpplen och päron dinglade. För att inte tala om päron och äpplen.

Annons