2003-11-05: Från toa till toa

Novembermörkret har lägrat sig och därmed cocoon-säsongen. Åkte Expressbuss till min kära i sju mil för att få det gosigt. Hade ätit kyckling till lunch, ute på en restaurang där de kryddar och gör det på sitt hemlands vis (säger inte vilket land av hövlighetsskäl) och efter en burk amerikansk kulturimperialism och en bit choklad hände något i tarmarna!
Tack och lov, det fanns toalett på bussen! Inbyggd under sätet vid mittersta fotsteget.
Jag skyndade dit. Har ni gått på ett sådant dass nångång? Jag är av svensk medellängd och inte alltför trivselviktig, men fick nästan orma mig in i holken!!
Hann med nöd och näppe få ner byxorna och fyllde därefter den kanske två decimeter djupa toakopppen med mitt avträde.
Såg att det var ett hål i golvet när jag satt där, man kunde se europavägens asfalt flimra förbi. Fick tanken att jag kanske skulle ha siktat där istället. Som på de gamla tågen, när man gödslade sliprarna och kände vinddraget ända upp i ryggslutet.

Men, nej.
Jag gjorde ifrån mig, som det så diplomatiskt heter.
Då kom nästa problem: hur f-n spolar man?
Tittade och sökte med blicken på golv, väggar, tak — till och med bredvid spegeln och det lilla tvättstället. Inte ett spår. Måste ju för bövelen ha ner detta, annars dör ju nästa passagerare, tänkte jag.
Först efter att ha kråmat mig runt ett kvarts varv och knäppt byxorna och stoppat ner skjortan såg jag på det snedlutade taket ovan stolen:
Spolknappen sitter till höger om toasitsen.
Men där fanns ingen knapp. Till slut klickar det: till höger om toasitsen när man står upp, alltså.
Om man nu kan stå upp! Lasse Berghagen hade då inte kunnat det. Men å andra sidan åker väl han aldrig Expressbuss.
Öppnade dörren och klev ut i bussen. En kvinna såg mig i ansiktet och log.
Herregud, hade hon hört nåt? Eller hemska tanke: sett nåt? Genomskinliga toabås!! Jag drabbades av nojja upphöjt till tjugofem. Drog ner kepsen över öronen och skärmen långt ner i pannan och satte mig längst bak i stället för sätet framför. Som tur var är det inte mycket folk på bussen, bara kvartsfull.

Men.
I Stenungsund klev två mammor med barn på. Och det var inte bara deras egna barn utan också dagbarn, förstod jag.
En flicka säger snart:
"Susanne, jag är kissnödig!"
Hjälp, jag dör, tänkte jag. Borrade ner mig ännu längre i deckaren med handlingen förlagd till Skånes östkust.
Efter några minuter kanske, då jag önskar mig osynlig, kom Susanne ut med den färdigkissade flickan. Dagmamman konverserade den andra mamman och jag såg att de viskade med varandra. Flickan höll för näsan.
Jag tittade ut på korna som betade i hagen och när vi var framme vid färjeläget gick jag diskret ur bussen och gömde mig på toa på passagerardäck.
På andra sidan väntade räddningen: min kära och hennes bil!!

Annons