Människor som gått till överdrift

SkrattNet kan tillsammans med förlaget Roos & Tegner stolt presentera ett kapitel från Kalle Linds nya bok Människor som gått till överdrift — en bok om människor — profeter, astronauter, stjärnadvokater, lekprogramledare — som gått i spinn, tappat omdömet och tagit i för mycket.

"Människor som gått till överdrift" är roligare än Sjörapporten, intelligentare än Jimmie Åkesson, elakare än Bamse och mer tänkvärd än brandmanskalendern.


Bild på Morgan Olofsson

16. OLOFSSON, MORGAN
(1966 – )
Nyhetsjournalist, Rapportchef,
men först och främst pappa.
Och son.

Hade ett intimt förhållande till sin mamma.
Överdrivet intimt.

Under 2000-talet blev Föräldraskapet trendigt. Det berodde på att människor i mediesfären som grundlade nån sorts status under 1990-talet – Henrik Schyffert, Linda Skugge, Mikael Persbrandt, Marcus
Birro – plötsligt steg fram i tidningarna som föräldrar. Schlagerstjärnorna och svägerskorna Charlotte Perrelli och Pernilla Wahlgren tävlade om vem som kunde locka flest journalister till förlossningen. Nöjesskribenter och gamla P3-medarbetare skrev om sina föräldraerfarenheter i
böckerna ”Uppdrag: mamma”, ”Uppdrag: pappa”, ”Uppdrag: familj” och (den aldrig utgivna) ”Uppdrag: besöksförbud”.

På det ironiska nittitalet skaffade folk inga barn. Man skaffade på sin höjd ”barn”.
Men på nollnolltalet svängde det. En reklambyrå kom på att om man stavade ”mamma” dyslektiskt så blev det lite fräckare: tidningen Mama blev en jättesuccé med diverse tips på hur man kunde göra barnet tillen piffig accessoar under uppvisningspromenaderna vid Årstaviken.

Plötsligt var barnet ett lika viktigt tillbehör till Det Perfekta Livet som en personlig inbjudan till Diesels releaseparty för en ny gylfknapp varit några år tidigare. Innerstadskvinnor skaffade barnvagnar som
matchade deras nagellack och satte designkläder på efterbörden.

När folk efter en tid började upptäcka att barn ibland låter, klättrar och tar sönder – trots att pappa tydligt har sagt till dem att hans Darth Vader-gubbar inte är leksaker utan ”kult”! – gjorde nannyn sin entré på
arbetsmarknaden och i tevekanalerna. Nannyn, som tidigare varit en figur i dammiga brittiska barnböcker, påstods nu vara ett yrke. Hon for fram i mediesfären och visade hur man sätter stygga barn i skamvrån
och ger snälla barn guldstjärnor så att föräldrar i lugn och ro kunde ägna sej åt nollnolltalsmänniskans nästa viktiga punkt i Det Perfekta Livet: att hitta äkta marockanskt glaskakel till den stora ombyggnaden av badrummet.

En nollnolltalsnarcissist med ambition att bli omskriven kunde alltså inte, som Peter Siepen på nittitalet, nöja sej med att skaffa för små rosa shorts. Han borde också skaffa sej ett föräldraskap – i värsta
fall fick man göra en Madonna och köpa söta barn från tredje världen – och en lagom underbyggd åsikt om Pampers sugförmåga utifall att nån skulle ringa från en kvällstidning och fråga.

Det här gällde inte bara inom tingeltangelvärlden. Även seriösa kändisar, såna som faktiskt hasplar ur sej en och annan bok eller pjäs eller riksdagsmotion mellan gratisräkpuffarna på premiärminglen,
visade gärna upp sina nyfödda för den hugade massan. Tidningen Föräldrar & barn gjorde i ett specialnummer 2009 en intervju med
nyhetsreportern Morgan Olofsson om hans tioveckorsbaby.

Morgan Olofsson är en Seriös Journalist med Gedigen Bakgrund.
Han har jobbat för de tunga respekterade medierna: Svenska Dagbladet, Ekot, Rapport, Aktuellt – nyhetsredaktioner som producerar
riktiga nyheter om krig och aktier och politiska utspel. Morgan Olofsson har dessutom varit det finaste en Seriös Journalist kan vara: Utrikeskorrespondent. I reportervärlden finns inget som ger högre
status än att stå på Röda torget i överdimensionerad krimmermössa och säja saker som ”den dalande rubelkursen oroar förstås Putin” och avsluta med att dramatiskt artikulera sitt namn.
2007 blev Olofsson det allra finaste man kan bli som svensk journalist: Chef För Rapport.

Att Olofsson alltså är crème de la crème de la Pressklubbsmedlem kan förklara den lätt underdåniga ton som finns i Föräldrar & barnartikeln. För en svensk journalist måste det vara detsamma att träffa
Rapportchefen som det är för en katolik att träffa påven eller för en nörd att träffa han som spelade Chewbacca.

Intervjun handlar främst om spädbarnsmassage, något som Olofsson
och hans fru visar sej praktisera på sin tioveckorsbaby. Att massera sitt spädbarn – det vill säja att försiktigt knåda barnets kropp – betraktas sällan som nåt konstigt. Tvärtom är det ett tämligen sunt tecken på
en förälders kärlek till sitt barn, ett sätt att fysiskt manifestera det ofattbara att den där grovpettingen framför Simpsonsreprisen blev en levande varelse.

Ändå tyder tonen i artikeln på att reportern kommit till intervjun med en molande känsla i magen att det skulle bli väldigt onaturligt
att titta på när just Morgan Olofsson masserar sitt barn.
Som tur är kan hon lugna sej själv och den minoritet av läsarna som känt samma oro:

Det lustiga är att det känns lika naturligt att se honom utföra babymassage som att berätta om miljö, politik och brott på SVT.

Tar man begreppet ”naturligt” bokstavligt – vilket vi för tarvlighetens skull gör – så är det så klart betydligt mindre naturligt att sitta framför kameror och prata i mikrofon än att ta kärleksfullt i sin avkomma. Även primitiva varelser kan visa omtanke om sina ungar, men sällan ser man spillkråkor eller makaker berätta om industrinedläggningar.

Men Föräldrar & barn-reportern har en annan uppfattning om onaturlighet. Hon är (onaturligt) besatt av insikten att det inte är onaturligt att se en nyhetschef som tycker om sitt spädbarn. Hon måste förstå varför det inte alls är så onaturligt som hon uppenbarligen befarat att det hela skulle vara. Hon måste få veta och förklara varför det faktiskt känns fullt naturligt:

Babymassage är också en form av kommunikation visar det sig. Den är ordlös men väl så talande.

Aha! Det var därför. Det som gör att situationen känns så märkligt naturlig är förstås att Olofsson är en välbekant kommunikatör. Man kan inte riktigt låta bli att fundera på vad reportern hade
för slags föreställningar om Morgan Olofsson och hans pappaskap. Hade det verkligen känts naturligare för henne om hon kommit hem
till Morgan Olofsson och han satt bakom ett skrivbord med allvarlig uppsyn och refererade riksdagsdebatter för tioveckorsbarnet?

Det är dock inte reportern som står för artikelns konstigaste inslag. Det gör istället Morgan Olofsson själv. För rätt vad det är, apropå massage och kommunikation, säjer han – antagligen på ett mycket
kommunikativt vis:

Jag fick fotmassage av min mamma ända från jag var ungefär 20 år till jag var över 40 år. Det var helt underbart och gav en mycket fin kontakt.

Här, och bara här, börjar vi tassa in över onaturlighetens gränstrakter. Läs gärna citatet två gånger. Notera därefter hur frågorna börjar rada upp sej bakom pannbenet.
Morgan Olofsson – Seriös Journalist med Gedigen Bakgrund – började alltså få fotmassage av sin mamma i en ålder då han statistiskt sett flyttat hemifrån. Tog han sej hem till mamma i syfte att få fotmassage
eller passade han på att bli tryckt på trampdynorna när han ändå lämnade in smutstvätten? Vi