Ur en katts dagbok

DAG 752

Mina ägare fortsätter att reta mig med en massa bisarra små dinglande grejer. De äter en massa färskt kött medan jag tvingas äta torrfoder. Det enda som får mig att orka fortsätta är hoppet om att kunna rymma och den lilla tillfredsställelse jag får genom att då och då förstöra någon möbel. Imorron ska jag nog äta upp ännu en krukväxt.

DAG 761

Idag lyckades jag nästan med att ta död på mina ägare genom att kryssa mellan deras ben när de gick. Måste prova nångång när de står högst upp i trappan. I ett försök att vara äcklig och motbjudande för mina ägare spydde jag än en gång i deras favoritstol -det måste jag testa i deras säng också.

DAG 762

Sov hela dagen så att jag kunde plåga mina ägare med sömnbrist genom att oavbrutet tigga om mat vid okristligt tidiga timmar.

DAG 765

Halshögg en mus och släpade in den huvudlösa kroppen i ett försök att få dem att inse vad jag är kapabel till att göra och sätta skräck i dem. De bara kuttrade om vilken duktig katt jag var, hmm. Det gick inte riktigt enligt planerna.

DAG 768

Jag har till slut upptäckt hur sadistiska de är. Utan någon som helst anledning utsatte de mig för vattentortyr. Hursomhelst, den här gången ingick en brännande, löddrande kemikalie som de kallade "schampo" i behandlingen. Hurdan är man egentligen som människa om man uppfinner en sådan vätska? Min enda tröst är biten av husses tumme som fortfarande sitter fast mellan mina tänder.

DAG 771

De hade nån form av möte med sina medbrottslingar. Mig isolerade de totalt under hela tillställningen. Jag kunde höra oväsendet och känna stanken av glasbehållarna de kallar "öl". Viktigare är att jag hörde dem säga att isoleringen av mig berodde på min stora makt över något de kallade "allergi". Jag måste ta reda på vad det är för något, och hur jag kan vända det till min fördel.

DAG 774

Jag är övertygad om att de andra fångarna är misslyckade stackare och kanske till och med gratisåkare på tunnelbanan. Hunden släpps ut dagligen och verkar mer än glad över att återvända. Han är uppenbarligen från vettet. Fågeln å andra sidan har blivit en angivare. Han har lärt sig bemästra deras förskräckliga tal (nånting liknande det mullvadarna talar) och pratar med dem då och då. Jag är säker på att han talar om för dem min minsta rörelse. Tack vare metallburen han sitter i, är hans säkerhet tryggad. Men jag kan vänta, det är bara en fråga om tid...

Annons