Snö.
Lyssna på ordet.
Bokstavera det för dig själv.
Känn hur bokstäverna rullar över tungan, hur de pressas fram av tungans krumbukter.
Minns du i din barndom hur du med dina vänner kom farande i backarna med den isande vinden i ansiktet och snoret farande efter er?
Det gör inte Anders Petterson, 47-årig fabriksarbetare, hemmahörande i Partille.

”JÄVLA FÖRBANNADE SKIT!”

Det senaste snöfallet hade effektivt, obarmhärtigt och med osviklig timing vräkt ned över Anders lilla Folkabubbla och begravt den. Endast antennen på motorhuven stack upp.

”Jag har för fan inte tid med sånt här! Snart femti år och ännu jävlas du med mig! Varför?!?” rasade han med mot himlen där, enligt honom, den ”yttersta gudomligheten” administrerade ett enda uppdrag: att jävlas med Anders.

Denna ”yttersta gudomlighet” var något Anders ansåg sig hade kommit till insikt under alla åren utav motgångar. Det hade börjat redan i småskolan, som när hans skolbänk inte ville stå helt plant vilket resulterade i att pennor och papper ständigt gled av. I takt med att han blev äldre verkade även händelsernas omfattning öka. Från små irritationsmoment som detta, till incidenter av grövre karaktär, så som sträckningar i ljumsken vid fotbollsträning, olyckor med en rakhyvel där det ibland krävdes flera stygn för att få hans kinder att sluta blöda samt otaliga halkolyckor i duschen. Allt detta och många fler händelser hade utformat hans ide om den ”yttersta gudomligheten” och att den var ute för att åsamka honom så mycket lidande som möjligt.

Som den gammaldags karlakarl han ansåg sig vara, tog han ett resolut tag om skyffeln han alltid hade stående i beredskap för att mota bort allt denna gudomlighet kan tänkas skicka i hans väg, snö, grodinvasioner, Jehovas Vittnen och dylikt. Med blodet fortfarande på högtryck fokuserade han sin ilska på att skovla bort så mycket snö som möjligt från bilen, ytterst varsamt naturligtvis. Denna bil var nämligen hans stora och enda stolthet. I sin ungdom hade han fått gneta, gno och slava ändlösa timmar på sågverket utanför Partille för att tjäna ihop till sin bil. Bilen som visade att han var något, att han hade lyckats.
Mot sin fru, eller ”Den feta” som Anders kallade henne i sina tankar, hade han sällan visat samma omtanke som han gjorde mot bilen. Medan frugan fick tvätta sig med Eldorados kroppstvål fick bilen en grundlig, omtänksam tvagning med ”Ultra clean car-wash, för en skonsam tvätt!”. Mot denna bil visade han en sådan kärlek att det fick jungfru Maria och Jesusbarnet att blekna i jämförelse.

När han hade fått bort all snö, borstat och skrapat rutorna, gav han sig på snövallen som blockerade bilens utfart. Efter en kvarts jobb, då han ytterst varsamt har slungat all snö över en miljöbil ett par meter bort, ställde han tillbaka skyffeln, knäppte upp sin rock i halsen och skulle till att kliva in i sin bil.

Då kom plogbilen, körd utav Sven Sturesson.

Sven var 23 år, arbetslös och påtvingad en tjänst utav Arbetsförmedlingen han inte ville ha. Tjänsten bestod för tillfället av att ploga vägarna i orterna runt Göteborg för en urusel ersättning från staten. Som arbetslös hade han bara att tacka och ta emot för detta erbjudandet, eller ”Skiten” som han själv kallade det. Sven trivdes egentligen ganska bra med att vara arbetslös och få ersättning från staten. Det där med arbete varje dag och så var inget för honom, nej. Då var det mycket roligare att snacka skit med polarna och fika hela dagarna. Men nu hade hans handläggare på AF kastat sig över hans pärm, skummat igenom den och bestämt att det fick vara nog med sötbrödsdagarna. Därför satt han nu i en plogbil, i en håla han aldrig skulle besöka i nyktert tillstånd, vid ett klockslag då han helst hade legat och snarkat i sin minimala lägenhet i centrala Göteborg.

”Jävla borgarbrackor!” tänkte han.”Hade det inte varit för deras häxjakt på oss livsnjutare (för det var som sådan han såg sig) hade jag sluppit detta! Överallt i husen här ligger det folk och sover och här sitter jag. Det är fan inte rättvist!”

Någon skulle straffas för denna orättvisa. Någon som var skyldig. Det räckte inte med vem som helst, nej. Det skulle vara ett tjuvnyp på någon av dem som var ansvariga till att det satt en förvuxen bebis på posten som stadsminister. Någon som tyckte och tänkte som honom, som agerade efter hans order och gillade det!

Det var då han fick syn på Anders, som just ska till att kliva in i sin bil.

”Där har vi en! Nu jävlar i min låda!” tänkte han skadeglatt, tog sikte, lade i en högre växel och stampade gasen i botten.

”TALLY-HO!” skrek han medan plogbilen for fram på gatan och plogade upp en vall som sträckte sig minst en meter i höjd längs raden av parkerade bilar och effektivt omöjliggjorde all utfart från vägkanten.

Anders hade varit nära många slaganfall. De många påfrestningar den ”yttre gudomligheten” skickade åt hans gjorde att han alltid såg världen i ett mörk skimmer. Men när något stort inträffade, så som skyhöga räkningar, saltade parkeringsböter eller påstridiga inkassoföretag, då var inte världen i ett skimmer av mörker. Då blev det becksvart och alla visare stod på rött!

Anders blev så rosenrasande att han slängde sin väska i en buske och rusade efter plogbilen, som med all sannolikhet var sänd från den ”yttre gudomligheten” för att ge honom en fingervisning att den hade det bra och tänkte på honom.

Plötsligt halkade han och satte svanskotan som en spetshacka i asfalten. Vad värre var, att när han skulle till att resa sig stödde han sig på handen han höll bilnyckeln i vilket omedelbart knäckte den på mitten.

Nästa dag kunde man läsa på Göteborgspostens löpsedlar:” Hyreshus i Partille i lågor! Polisen grep den aggressiva, förvirrade gärningsmannen på plats.”

Upphovsman: Fredrik Nörell Inskickat av: Borttaget, läs mer här

Liknande poster

Rolig bild, 14 december 2012
En kille som får en smäll på käften av en tjej med boxhandskar
Rolig text, 4 februari 2009
Rolig bild, 18 december 2012
Rolig bild, 21 december 2012
Närbild på en rockstjärna
Rolig text, 31 juli 2014
Fronten på en Volvo Amazon
Rolig text, postad för länge sedan