Sedan filmen om Titanic väckte stor succé har vi otåligt väntat på efterföljaren, den omtalade amerikanska filmen BlackOut, som skall vara ännu mera realistisk och verklighetstrogen. Nu har premiären äntligen gått av stapeln och vår filmexpert var där.

Här utnyttjas alla teknikens senaste landgångar. Filmen projiceras på en komprimerad rundhorisontskärm vilken man avnjuter genom ett par polariserade expansionsglasögon, vilket ger en mångdimensionell och allomfattande känsla. Med den nya fullspektratekniken kommer såväl infrarött som ultraviolet till sin fulla rätt, särskilt i de inledande scenerna. Den individuella ljudkontrollen med automatisk smärtgränsinställning gör att åskådaren verkligen lever in sig i filmen. Detta om själva tekniken, och nu till filmen.

Den mycket trovärdiga inledningen visar under fem ingående minuter det komplex av tekniska och mänskliga brister som ledde till att storstadsmetropolen New York drabbades av strömavbrott bara för att en fluga i kontrollrummet på ett kärnkraftverk irriterade en övervakare som kastade en cocacolaburk efter den och kortslöt centraldatorn. Detta fick som bekant väldiga följder såsom ett uppsving i nativiteten.

Efter denna inledning stegras dramatiken, och själva huvudtemat börjar. I sin eftersträvan av autentisk realism har regissören inte fallit för frestelsen att, som i Titanic-filmen, fuska med belysning som knappast kan ha fungerat i verkligheten. Möjligen har han gått till överdrift, ty nu följer två mycket skickligt iscensatta helsvarta timmar, där händelsens huvudpersoner troligen träder in i handlingen, vilken man endast kan ana i det kompletta mörkret. Vi skall inte avslöja handlingen, men jag tror mig ana vad som pågick två bänkar bakom mig.

Ett djärvt grepp var att förlägga handlingen 100 år tillbaka i tiden, och man hade på ett övertygande sätt imiterat äkta stumfilm, i stereo till och med. Man har inte skytt några kostnader att realistiskt återskapa totalt mörker och tystnad, som låg som en väl begagnad vadderad kolsäck över staden. Någon osande talgdank kunde dock ha känts som en ljusglimt i det kompakta mörkret, och det finns gränser för vad man i sin fantasi orkar föreställa sig i fyra timmar, men det är regissören som bestämmer.

Efter gastkramande helmörka timmar endast störda av publikens påsprassel, flåsande och stönande, förbyts mörkret plötsligt, överraskande och utan förvarning i bländande ljus. Man tänder i salongen och eftertexterna visas. Åter uppfattar man den imponerande filmdukens storhet.

Eftertexterna var något av det mest utmanande jag sett på länge.

Filmen vänder sig uppenbart särskilt till hemlösa älskande par. Många i salongen blev överraskade när ljuset abrupt tändes, särskilt paret bakom mej. Jag skulle inte bli förvånad om nativiteten åter får ett uppsving. Vi ger fem släckta facklor i betyg.

Upphovsman: Karl den Sure Översättare: Okänd Inskickat av: Borttaget, läs mer här

Liknande poster

En bild på ett skrattande barn
Rolig text, 15 november 2006
Rolig bild, 25 april 2011
Roligt videoklipp, 21 september 2017
Rolig bild, 13 januari 2018
Rolig bild, 26 oktober 2012
Roligt videoklipp, 19 januari 2018