Att jobba på en Konsumbutik kan ibland vara frustrerande, både på ett roligt och på ett galet sätt. På Konsum-bloggen finns en hel del historier samlat och här bjuds på några av dem.

Pojke, runt sex år, står framför tidningshyllan med drömmande blick och rycker ivrigt i sin pappas rockärm. Han säger känslofyllt:

- Pappa jag ÄLSKAR tidningar…!
- Jaså, men du vet, det blir ingen tidning idag.

(pojken andas tungt och fortsätter efter pausen med mycket mjuk stämma)

- …och jag ÄLSKAR dig pappa!


En skröplig man med kutrygg kommer fram till mig, torkar en liten dräggeldroppe ur mungipan och säger:

- Var har ni salvor? Jag är utskickad av min fru, hon vill ha sån där Idi Amin-salva…


- Hej. Idag ska jag köpa snus.
- Jaså?
- Ja, för att det känns så tråkigt allting nu.
- Det låter ju inget vidare.
- Nä, det är det inte. Och vet du, jag ska ha en tidning också.
- Höll du på att glömma tidningen?
- Ja-a, eller nej förresten, jag har bara fem kronor. Tidningen får vänta lite.
- Okej, men du vet att snus kostar över fyrtio kronor för en liten liten ask.
- Ojdå, då kanske jag inte har råd med snus heller…
- Nej, men å andra sidan skulle du inte kunna köpa snus ändå. Man måste vara över arton och du är… hur gammal är du – tio?
- Elva! Det gör inget, jag kommer in sen och köper Barbie-tidningen bara.


Jag gissar att den ljushåriga pojken med runda, lite lätt hängande kinder som stirrade stint på mig från andra sidan kassan var i tioårsåldern.
Han bara stod där och såg på mig.

“Hej“, försökte jag med så glad och barnvänlig röst jag kunde. Han reagerade inte.

Fortsatte bara sitt intensiva iakttagande. Plötsligt stämde han upp i en sorts skriksång som är väldigt populärt hos de mindre medborgarna:

“Ja jag vill leva jag vill döööö på kroooogen“


Hon brukar vara inne med jämna mellanrum och köper oftast samtliga varor presenterade i veckobladet. Hon är en stor kvinna som långsamt vaggar fram mellan hyllorna, och smyckar ofta butiken med ljudligt stånkande och högljudda suckar.

En stor rödsprängd potatisnäsa och kinder som hänger rakt ner pryder hennes anlete, och hennes regel verkar vara “Fråga! Oavsett om du står bredvid det du ska ha – fråga“. Hon är prototypen för en kulturtant, minus kulturen.

Nu vaggar hon mot mig och min kassa med en vagn fylld av dagens kap. Hon inleder med vad som blivit något av hennes catch phrase “Jag kommer precis hem från norrland, har hälsat på lite släktingar“.

Om det är för att rättfärdiga de vidlyftiga inköpen eller för att vara social vet jag inte, och konversationen tar ofta slut där.

Hon packar upp sina varor på bandet, jag slår in dem, hon betalar och börjar packa ned i sina tygkassar. När jag har börjat med nästa kund utbrister kulturdamen:

- Nämen, se vad jag glömde i vagnen!
(hon håller upp ett paket fryst dill)
- Ojdå, vi kan fixa det efter den här kunden, håll i paketet bara så ordnar vi det.
(hon nickar och ser lite lättad ut)

När jag är redo att slå in hennes dillpaket säger jag:

- Så, om jag kan låna paketet så ska jag slå in det.
- Paketet? Men nu har jag ju packat ned det, längst ner i botten.
- Det var dumt…
- Du måste väl kunna ordna det utan paketet?
- Nej, det var därför jag sa att du skulle hålla i paketet. Kommer du ihåg vad dillen kostar?
- Det klart att jag inte gör, jag är kund här. Jag håller väl inte koll på era priser.
- Nej, jag vet inte heller vad dillen kostar, så jag behöver paketet.
- Så du menar att jag ska packa ur alla mina grejer så du kan slå in dillpaketet?
- Ja.
- Jaha, jag ställer mig här borta och gör det då, fräser hon och ställer sig vid den andra (tomma) kassan och fullkomligt kastar varorna ur kassen.

Hon hittar dillpaketet och tittar mot mig och säger med stor ilska i rösten:

- Ja, nu har jag hittat paketet eftersom det var så jäkla viktigt, och jag antar att det är lika bra att jag ställer mig sist i kön på en gång.

Innan jag hinner säga mitt “Nej, vi kan ordna det på en gång” har hon trampat iväg till slutet av den ganska långa kön, och jag tänker att va fan.

Hennes sura blickar bränner verkligen på mig, och det blir äntligen hennes tur. Jag slår in dillpaketet och säger

- Det blir åtta och nittio.
- Jag betalar ju med kort. Som förra gången.
- Visst.

Hon betalar, går och packar ihop sina kaosutslängda varor från den andra kassan och går mot utgången. Hennes dill ligger kvar hos mig. Jag ropar:

- Glöm inte dillen!

Hon suckar en lååång suck och släpar sig fram till mig, tar sitt dillpaket och säger så att alla ska höra:

- Det är så jäkla jobbigt att handla här ska du veta!
- Jaså?
- Ja, man blir så jäkla stressad!
- Ja, det blir lätt så när man glömmer saker.

Hon tittar på mig som om jag just kallat henne något mycket fult och vänder sig om och vaggar ut från butiken.

Upphovsman: Konsumbloggen Översättare: Okänd Inskickat av: Borttaget, läs mer här

Liknande poster

Ett militärflygplan i motljus med solen i bakgrunden
Rolig text, postad för länge sedan
En veterinär som tittar närmare på en kattunge
Rolig text, postad för länge sedan
En uppslagen lagbok samt en domarklubba
Rolig text, 25 januari 2010
Fru Justitia, hållandes en våg
Rolig text, postad för länge sedan
En kvinna som är så arg att det kommer rök ur öronen på henne.
Rolig text, 14 juli 2017